Tinkerbell

Henry: Hej mamma!

Mossan: (paus) Va?

Henry: Ehhhh hej mamma?

Mossan: Jaja. Hej hej.

Henry: Vad ville du?

Mossan: Prata bara, får man inte göra det??

Henry: Jojo visst...Vad trevligt av dig.

Mossan: Ja

Henry: Ja

Mossan: Jaha. Så. Har du hittat någon kille då?

Henry: På tal om ingenting menar du?

Mossan: Ja

Henry: Nej det har jag inte mamma.

Mossan: Varför inte det?

Henry: Varför?

Mossan: Ja

Henry: För att jag inte har letat...

Mossan: VA???

Henry: Va?

Mossan: Men du VET att jag ska ha barnbarn innan jag fyller 55!!! Och du vet också att det är dig det hänger på. Bara dig.

Henry: Ja. Du har nämnt det.

Mossan: Lägg på ett kol

Henry: Men mamma. Du VET att det är ungefär fem månader kvar tills du fyller 55..?

Mossan: Ja

Henry: Så du menar alltså att jag ska lyckas med den, ur en vetenskaplig synvinkel, halvknepiga uppgiften att producera och föda ett fungerande barn inom 5 månader? Och dessutom ska jag lyckas med den OMÖJLIGA uppgiften att hitta en bra karl?????

Mossan: Ja. Eller trevlig...måste han vara det verkligen?

Henry: Men är det inte lite bra om ditt barnbarn har en bra far?

Mossan: Äsch

Henry: Okej. hejdå mamma.

Mossan (glad): Hejdå stumpan!



Jag skulle gärna kommentera samtalet ytterligare, men jag lever så att säga fortfarande lite i efterbörden av det hela....

Ja. Det är mitt andra inlägg på mycket kort tid. Och då ska även tilläggas att jag va inne och pillade lite på ett gammalt däremellan. Redigerade lite och så. Jag börjar bli en tönt. Men jag säger er detta: När jag har bättre saker att göra så bloggar jag inte. Det kommer liksom alltid i sista hand. Och med detta i bakhuvudet kan ni nu alltså dra slutsatsen att jag befinner mig lite i "livets avgrund" som jag väljer att kalla det. Jag är inte bara seriemonogam utan även serieblogger! Jag har absolut ingenting att göra. Och det gynnar ju bara er! Grattis!


Jag har kommit på mitt eget "Secret single behaviour" (ni som inte är beroende av sex and the city fattar ju noll, men ärligt talat så kan jag inte bry mig mindre)

Jo såhär. När jag e ensam och singel (ibland går det hand i hand, ibland inte) så gör jag detta:

Jag lyssnar på Elisas låt dancing om och om igen och skrålar med med min fulla lungkapacitet. Och inget sånt där fjantigt "lallala" utan riktigt jävla king kong- sjung! Det är befriande I tell you! Sen säger det sig ju självt att jag aldrig under några som helst omständigheter tar av mig de isolerade hörlurarna under denna period, som kan variera i längd mellan en sisådär en minut och en hel kväll. Herregud, man vill ju inte få mardrömmar och psykiska problem liksom.

Men det är en fantastisk låt. Topp 20 skulle jag faktiskt våga påstå. Ladda ner!

Eller förresten! Ge er själva den utomjordliga upplevelsen att bevittna ett av TV-historiens starkaste ögonblick i symbios med denna låt (herregud, jag borde ju söka jobb som produktinformatör på TV-shop eller nåt med den här beskrivande talangen!). Klicka här!

Eller förresten! Jag lägger länken sist. Jag känner er. Ni kommer bara klicka på en gång, som larviga små illrar helt utan karaktär, och då läser ni ju inte klart först. Nej. Länken kommer sist.

Det här klippet kollar jag på oftare än jag skulle erkänna. Det är fantastiskt. Jag grinar varje gång.

Sen förvandlas lyckan till förtvivlan och vrede som på beställning varje gång. Jag börjar hata den där förbannade Lacey för att hon är så sjukt mycket snyggare än jag. Och jag hatar henne för att hon har en danspartner (som förvisso har lite röda inslag i håret som jag förbehåller mig att vara aningens skeptisk till), men som även är fem miljarder gånger snyggare än någon som jag ens kommer ha äran att möta på gatan under hela min livstid. Och sen börjar jag tänka lite till. Och då kommer jag på hur hon var i "So you think you can dance". Så helt ofelbar, underbar, sympatisk och rar.
Och då vänds hatet genast mot någon annan på studs. Naturligtvis mot mig själv. Jag börjar hata mig själv för att jag inte är i närheten av att vara lika snygg som hon. Jag hatar mig själv för att jag aldrig kommer bli lika ofelbar, underbar, sympatisk och rar. Och så hatar jag mig själv lite till för att jag är ett ruttet skal av något som aldrig kan liknas vid en kännande människa eftersom jag just skickat telepatisk hatpost till världens bästa tjej.

Det blir vad man brukar kalla en nedåtgående spiral mina vänner. Och det är samma sak VARJE gång.
Men jag älskar det för mycket för att lägga av.

Nu får ni kolla!    http://www.youtube.com/watch?v=ZdKqrRbC0Io

Henry sitter som vanligt och tänk-sjunger medan hon väntar på tuben. Kille bredvid svarar i telefon. henry lyssnar (förstås)


Kille: Hej du! Ja jag väntar på spårvagnen nu..

Henrys hjärna: Hahahahahaha shit vad gulligt!! Spårvagnen!! HAHAHAHAHAHAHA! Hah. Men vänta nu...vad fan heter det på riktigt??? Hur trög är jag? Kom på det nu! Just det, undervagnen! Skönt, fan det där hade stört mig hela dan annars! Hahaha. Spårvagnen, sicken liten bonde! Hahahaha. Men fan asså...Undervagnen känns inte helt hundra? Heter det verkligen UNDERVAGN? Men åhhhhhhhhhhh pucko! Nej det gör det ju i helvete INTE! UNDERBANAN HETER DET!!!
Hahahahaha shit vad fult om det verkligen hette undervagnen! Haha, vart får du allt ifrån ditt mongo? Hahaha. Undervagnen, tsssssss. Knäppis! Lalallalallalaalaa....När fan kommer den där jävla underbanan egentligen??