Tinkerbell

Jag är livrädd för spindlar. Jag kan till och med gå så långt att jag vågar påstå att jag är lika rädd för spindlar som Victoria Beckham är rädd för kolhydrater.
Jag pillade lite med tvätten såhär på kvällskvisten. Vek och plockade in i garderoben. Lyfter en tröja.
Jordens största spindel!!!
Jag gör vad varje normalt utvecklad människa gör i en situation av den här naturen: Skriker i tio minuter utan uppehåll, roffar åt mig första bästa mordvapen (vilket råkade vara ett tomt vinglas som någon strategiskt placerat ut  på fönsterbrädan). Sen springer jag. Jag springer som om det inte fanns någon morgondag. Men i trapphuset hejdar jag mig. Jag tänker till. Det är nu det ska ske. Det är nu jag ska övervinna mig själv. Jag ska stirra bastarden i ögonen och fräsa: Det är du eller jag, buddy! Jag möter en granne i trappan. Hyperventilerande kvinna i pyjamas med tomt vinglas i handen möter trevlig äldre man. Jag ber en tyst bön att han har tappat bort numret till störningsjouren och fortsätter in i lägenheten. Likt en lejonhona smyger jag ljudlöst fram till den blåa ikea-kassen med tvätt mitt på golvet. Jag är redo. Ingenting kan stoppa mig nu. Där ligger den. Den vet vad som komma skall. Jag kan lukta mig till dess dödsångest (eller var det min egen?). Och så: Hiiiaaaahhhhhh!!!!!! Med ett inte helt kontrollerat hyenaskrik kastar jag vinglaset på den. Perfekt träff! Den rör sig inte. Jag vann! Den är utan tvekan död nu. Jag tar dammsugaren och har ett självförtroende utan dess like. Ska precis suga upp kvarlevorna av mitt offer. Så ser jag. Det är en leksakspindel.
På många sätt är det här det mest upprörande jag någonsin varit med om. Någon (eller något) har tagit sig in i tvättstugan under pågående tvättid och lagt en leksaksspindel bland mina kläder!!! Jag känner omedelbart att detta är en sjuk människas verk. Min hjärna drar blixtsnabbt slutsatsen att den här leken inte är slut, utan att den tvärtom just har börjat.
Det här, mina vänner, kan sluta precis hur som helst.