Tinkerbell

Fan vad jag är sen. Jag är mycket sen och mycket trött. Ska möta Jennystump på centralen om en halvtimme.
Kryssen igår gisk bra. Jag och Cissistump kände oss äldst, fast vi är yngst, när vi tackade för en trevlig kväll och gick ner i hytten och åt toblerone. Vi lämnade gammelfolket i nattklubben. Kändes som en bra idé just då.
Fan vad jag är sen!

Ja ikväll står en grandios 30-årskryssning på menyn. Ska nog kanske bli kul?
Funderar dock på att lägga mig i bekväm ställning under en av vinkranarna i buffén och låta naturen ha sin gång.
Så man slipper eländet.
Inte dö förstås, gud nej, bara bli lite skönt medvetslös så man slipper handskas med dom tangodansande finnegubbarna i skinnvästar. Skulle va nice.
Men jesus, vad säger jag?? Det här kommer bli en kanonkväll! =)

Det visar sig att läsarstatistiken i bloggen ökar radikalt när man skriver snuskiga rubriker. Därför tänker jag nu ha helt omotiverade obscena rubriker i varenda inlägg jag skriver framöver. Ifall ni skulle börja undra.


Jag läste en artikel i veckorevyn idag (efter att jag hade lagt min intellektuella lektyr åtsido). Den gick typ såhär:

Oj jag känner att det här kommer bli en dampnatt utan dess like. Det liksom spritter i hela kroppen, varenda liten cell vrålar (piper) Jag vill inte gå och lägga mig!!! (med streckkodsrösten förstås). Ack.

Ville bara berätta vad jag får lätt mindervärdeskomplex av: 

Eftersom jag har förhållandevis rejäl dos livserfarenhet i bagaget vill jag dela med mig av ett par överlevnadstips:

Nejnujävlar.
Ni måste bli bättre på att kommentera. Tycker inte om känslan av att svettas vid ett tangentbord helt förgäves. Det är ju för er skull jag svettas. Ge mig lite cred förihelvete!!! (älskar er)


P.s. Jag är hungerirriterad. D.s

En sak stör mig.
Det är djur som har bristande respekt för människofolk. Jag hajar att exempelvis ett lejon inte har så mycket att nojja över om han möter en fjantig människa på savannen. Det är logiskt.
Men.
Dessa förbannade svanar.
Dom är överallt. Dom har ingen respekt. Allt jag begär är att dom ska flytta på sig när jag kommer gående. Ge mig (högre stående varelse) mitt utrymme. Men nej.
Dom står gapande kvar mitt i vägen och glor på mig med uttryckslös blick. Man måste i stort sett vara en Kallur-syster för att ta sig förbi dessa varelser. Dom är gigantiska. Dom är korkade. Dom är många.
Det har nu gått så långt att jag funderar på att döda en av dom nästa gång jag går förbi. Bara helt appropå i förbifarten för att återfå respekten.
Icke giftiga djur av mindre proportioner ska vara rädda för människor. Dom ska flytta på sig. Nej förresten, dom ska springa i vild panik så fort dom vittrar ett människofolk. Som harar, dom har fattat galoppen. Eller ekorrar. Dom har slutit fred med tanken på att homo sapiens sapiens är mördare. Dom flyr.
Det kanske är så att svanarna är extremt suidicala? Dom har inget att leva för? Kanske den uttryckslösa blicken betyder "Put me out of my misery, dear human being?".
Nej.
Jag har inget svar den här gången heller.

Jag ska gå på öldiet. Öl är det enda jag inte kan leva utan, så valet var ganska lätt. Kanske inte det bästa ur ett näringsperspektiv men ändå. Det är förvisso ölen som har gjort mig till tjockis, men jag tänkte att om jag utesluter all annan mat och dryck så borde man ju bli undernärd (mindre)? Jag vet inte. Har iofs inga problem med att vara tjock, man fryser inte så mycket och man blir rund och fin i ansiktet. Men jag måste gå ner mina sommar (london)-kilon. Öldieten medför dygnetruntfylla och en allmänt tillfreds Henry. Cheers!

Det är många som en har en tydlig bild av mig som en rar liten flicka. Helt käpprätt åt skogen. Jag kan bli riktigt jävla asförbannad för pyttesmå saker som andra helt enkelt skiter i. Vi var på konsert igår, Cissi-älskling och jag plus ett gäng till. Black eyed peas.
Förband var September, den där lilla skitjobbiga blonda tjejen, ni vet. Hurtig som fan var hon.

September: Mååår nii braaa?!? (jävligt originellt)

Henry: Nej.

September: JAG SA: MÅÅÅR NI BRAAAA??????

Henry: Men nej.

September: Sjung meed nu allihopa! (äckligt hurtigt flax med armarna)

Henry: Men alltså du är inte ens känd.

September: Jag höööör eeer iiinteee!!! KOOOM IIIGEEEEN!!!!

Henry: DU ÄR INTE ENS KÄND DIN FÖRBANNADE HELVETESHÄXA!!!! FÖRSVINN!!!

Hon låtsades dessvärre inte höra ett ord av vad jag sa, så hon fortsatte envist med att sjunga femtiotre låtar som lät exakt likadant. Hennes bakrundsdansare hade fullt upp med att hänga med i den avancerade koreografin som bestod av tre steg i olika kombinationer samt frenetiskt viftande med jätteläckra solfjädrar. En av tjejerna utförde vartenda steg med exakt 1,17 sekunders fördröjning  Det var med andra ord underhållning på hög nivå.
Fan vad jag hatar förband.

Mellan skitband och riktigt band var det cirka 350 års väntan, vilken vi utnyttjade fullt ut med tumrullning, kisspauser, inköp av sourcreamchips och diverse dödslängtan.
Men allt gott har ett slut och till slut kom ärtorna ut. Det skulle bli riktigt kul tyckte jag, ända tills jag upptäckte vad jag hade för idioter runt omkring mig. Vad är det för fel på folk? Om du har noll taktkänsla så ska du inte röra dig överhuvudtaget. Du ska sitta i en rullstol i resten av ditt liv, tills musklerna långsamt förtvinar och du blir en grönsak som måste sondmatas. Det är ditt öde och så skall det förbli.

Du tjej i stickad tröja till vänster om mig på Hovet 13/9: Jag hoppas att jag aldrig mer ser dig i hela mitt liv. Jag kommer drömma många hemska mardrömmar om dig. Du har förstört mitt liv med din "dans". Varje gång jag sluter ögonen ser jag dig. En marionettdocka styrd av någon som är mitt uppe i ett epilepsianfall av den allra värsta graden. Det är enda sättet att beskriva dig. Du är säkert en fin marionettdocka innerst inne, men gör nu dig själv och alla dina medmänniskor en tjänst: Skriv upp dig på rullstolsväntelistan omgående, så du slipper förstöra fler liv! Det är ditt öde. Jag skjutsar gärna omkring dig. Jag sondmatar dig gärna. Bara jag slipper se dig röra dig.
Tack på förhand!

Idag åkte jag hem till mitt älskade föräldrahem. När jag stod i hissen fick jag en riktig flashback.

Jag är 10 år. Jag kommer just hem från skolan. Jag åker hiss. Hissen fastnar.
Jag tror att de flesta 10åringar skulle bli livrädda om de blev instängda helt ensamma i en hiss, men jag tog det hela med ro. Jag skulle ta mig ut. Inte för att jag nödvändigtvis ville ut, men för att jag vid den här åldern var hopplöst förälskad i Mc Gyver, och jag insåg att detta var min enda chans att få honom att uppmärksamma min existens.
Jag skulle ta mig ut på ett häpnadsväckande sätt, med en kotte (jag samlade på kottar) och ett godispapper (jag gillade godis) som enda hjälpmedel. Detta i sin tur skulle ge upphov till en massiv mediaexplosion och jag såg löpsedlarna framför mina osminkade ögon:
"Mrs Mc Gyver tar över världen!"
Jag satt en god stund och grubblade över hur man bryter sig ut ur en hiss med en kotte och godispapper. Jag tror det gick en timme. Kanske till och med två. Jag var försjunken i tankar. Plötsligt börjar hissen röra sig. En enorm besvikelse infinner sig i min lilla kropp. Det var inte såhär det skulle ske. Det är pappa som har tryckt på hissknappen.
Ibland krävs det inte mycket för att slå en liten oskyldig flickas hopp och drömmar i tusen bitar.
.

Nu jävlar ska det krossas danskar som aldrig förr! Jag är mycket laddad. Vi ska sitta hemma hos Sefen och psyka pölsemännen hela vägen fram till en katastrofal förlust. Ska bli skoj!

Henry provar ett par örhängen på jobbet.

Henry: Men shit vad stora öronen ser ut när man provar örhängen!

Kollega: Men...det är ju bara för att du kollar på dom!




*************************************************************************

Jag är livrädd för spindlar. Jag kan till och med gå så långt att jag vågar påstå att jag är lika rädd för spindlar som Victoria Beckham är rädd för kolhydrater.
Jag pillade lite med tvätten såhär på kvällskvisten. Vek och plockade in i garderoben. Lyfter en tröja.
Jordens största spindel!!!
Jag gör vad varje normalt utvecklad människa gör i en situation av den här naturen: Skriker i tio minuter utan uppehåll, roffar åt mig första bästa mordvapen (vilket råkade vara ett tomt vinglas som någon strategiskt placerat ut  på fönsterbrädan). Sen springer jag. Jag springer som om det inte fanns någon morgondag. Men i trapphuset hejdar jag mig. Jag tänker till. Det är nu det ska ske. Det är nu jag ska övervinna mig själv. Jag ska stirra bastarden i ögonen och fräsa: Det är du eller jag, buddy! Jag möter en granne i trappan. Hyperventilerande kvinna i pyjamas med tomt vinglas i handen möter trevlig äldre man. Jag ber en tyst bön att han har tappat bort numret till störningsjouren och fortsätter in i lägenheten. Likt en lejonhona smyger jag ljudlöst fram till den blåa ikea-kassen med tvätt mitt på golvet. Jag är redo. Ingenting kan stoppa mig nu. Där ligger den. Den vet vad som komma skall. Jag kan lukta mig till dess dödsångest (eller var det min egen?). Och så: Hiiiaaaahhhhhh!!!!!! Med ett inte helt kontrollerat hyenaskrik kastar jag vinglaset på den. Perfekt träff! Den rör sig inte. Jag vann! Den är utan tvekan död nu. Jag tar dammsugaren och har ett självförtroende utan dess like. Ska precis suga upp kvarlevorna av mitt offer. Så ser jag. Det är en leksakspindel.
På många sätt är det här det mest upprörande jag någonsin varit med om. Någon (eller något) har tagit sig in i tvättstugan under pågående tvättid och lagt en leksaksspindel bland mina kläder!!! Jag känner omedelbart att detta är en sjuk människas verk. Min hjärna drar blixtsnabbt slutsatsen att den här leken inte är slut, utan att den tvärtom just har börjat.
Det här, mina vänner, kan sluta precis hur som helst.

Jag vet jag vet jag veet.
Jag är sämst.
Jag har varit helt utan inspiration den senaste tiden, men nu har jag gett mig själv en rejäl spark i baken så nu slipper ni mig inte längre =) Moahahaha!

****************************************************************************************

MÅSTE berätta om ett scenario som utspelade sig i veckan:

Tid: ca 11.00
Plats: Tunnelbana mot Kungsträdgården

Jag kliver på tunnelbanan i Duvbo. Fullt med folk och ingen ledig sittplats. I Sundbyberg kliver dock folk av, och det blir ett fåtal tomma platser. Jag sätter mig.
Vreten. (för er som inte vet är Vreten en spökstation, där det aldrig aldrig någonsin är någon som kliver på eller av tunnelbanan. Har ni NÅGON GÅNG hört NÅGON säga: "Jag bor i Vreten"..?? Nej jag trodde inte det. Men således:)
Flicka, ca 18 år kliver in i vagnen. Hon ser sig omkring. I ena handen har hon en Hermés Birkin (den var med största sannolikhet äkta, eftersom den i runda slängar bara kostar en sisådär 30 000 kronor) och under sin andra arm bär hon runt på en chihuahua (naturligtvis). På fötterna bär hon skor med ca 13 cm klackar och klädseln i övrigt kan ni nog med väldigt liten ansträngning själva gissa er till.
Så.
Hon sätter sig själv på ett säte. Hon sätter Chico (chihuahuan) på sätet bredvid. Gud så rart!
Vid nästa station kliver en äldre dam på. Vid det här laget är vagnen återigen full och hon ser sig med en mild desperation omkring för att hitta någonstans att sitta. Hon ser på hunden. Hon ser på flickan. Ingen reaktion.
Det tisslas och tasslas i vagnen. "Men herreguud, ska hunden ha ETT EGET SÄTE??" viskas det.
Väluppfostrad som jag är kliver jag fram till damen och erbjuder henne min plats. Hon tar tacksamt emot den och stirrar argt på hunden (här hade man kunnat tycka att det vore mer logiskt att ge flickan ett mörkt ögonkast, men jag tyckte det var ganska roande med den här touchen).
En kille i 25årsåldern frågar flickan rakt ut om hon inte kunde tänka sig att ha sin minimala hund i knät så att männskofolket kunde få plats.
Hennes svar är obetalbart mina vänner.
"Näee men asså han e lixom inte rumsren än!"

Nej men dåså. Vid Fridhemsplan samlar flickan ihop sina tillhörigheter (Birkin och Chico) och trippar iväg.
Inte mer med det.
Förutom att hon trampar snett och ramlar pladask på näsan med hundfan under sig!!!
Detta var mycket underhållande och ett bevis på att karma kanske inte ska underskattas.

Jag hoppas nu:

1. Att hon bröt näsan och att det var dyrt som fan att laga den
2. Att chico dog *
3. Att alla plastnaglar gick av och att det var dyrt som fan att laga dom
4. Att hon var på väg till någon väldigt viktig audition eller dylikt.


* Jag tycker mycket om djur och skulle aldrig önska dom något som helst lidande.
Min önskan i detta fall är därför att Chico dog en snabb och smärtfri död genom kraftig silikontuttsimpact och att han återföddes som en riktig hund. Jag kan knappt föreställa mig något värre än att vara en stor hundpersonlighet instängd i en råttas kropp. Och att därtill vara en stor hundpersonlighet instängd i en råttas kropp, med ett liv som består av att vara fången i en rosamålad etta på 22 kvadrat i Vreten med en tonårig matte som gör allt i sin makt för att gasa ihjäl en med Gucciparfymer och hårspray.
Så.
I min värld av fantasier är Chico nu en ståtlig Golden retriver som är stationerad hemma hos Björn och Lisen, ett mycket lyckligt par i den tidiga pensionsåldern som har stor villa med trädgård och egen segelbåt.

Run Chico, Run!