Serieblogger
Ja. Det är mitt andra inlägg på mycket kort tid. Och då ska även tilläggas att jag va inne och pillade lite på ett gammalt däremellan. Redigerade lite och så. Jag börjar bli en tönt. Men jag säger er detta: När jag har bättre saker att göra så bloggar jag inte. Det kommer liksom alltid i sista hand. Och med detta i bakhuvudet kan ni nu alltså dra slutsatsen att jag befinner mig lite i "livets avgrund" som jag väljer att kalla det. Jag är inte bara seriemonogam utan även serieblogger! Jag har absolut ingenting att göra. Och det gynnar ju bara er! Grattis!
Jag har kommit på mitt eget "Secret single behaviour" (ni som inte är beroende av sex and the city fattar ju noll, men ärligt talat så kan jag inte bry mig mindre)
Jo såhär. När jag e ensam och singel (ibland går det hand i hand, ibland inte) så gör jag detta:
Jag lyssnar på Elisas låt dancing om och om igen och skrålar med med min fulla lungkapacitet. Och inget sånt där fjantigt "lallala" utan riktigt jävla king kong- sjung! Det är befriande I tell you! Sen säger det sig ju självt att jag aldrig under några som helst omständigheter tar av mig de isolerade hörlurarna under denna period, som kan variera i längd mellan en sisådär en minut och en hel kväll. Herregud, man vill ju inte få mardrömmar och psykiska problem liksom.
Men det är en fantastisk låt. Topp 20 skulle jag faktiskt våga påstå. Ladda ner!
Eller förresten! Ge er själva den utomjordliga upplevelsen att bevittna ett av TV-historiens starkaste ögonblick i symbios med denna låt (herregud, jag borde ju söka jobb som produktinformatör på TV-shop eller nåt med den här beskrivande talangen!). Klicka här!
Eller förresten! Jag lägger länken sist. Jag känner er. Ni kommer bara klicka på en gång, som larviga små illrar helt utan karaktär, och då läser ni ju inte klart först. Nej. Länken kommer sist.
Det här klippet kollar jag på oftare än jag skulle erkänna. Det är fantastiskt. Jag grinar varje gång.
Sen förvandlas lyckan till förtvivlan och vrede som på beställning varje gång. Jag börjar hata den där förbannade Lacey för att hon är så sjukt mycket snyggare än jag. Och jag hatar henne för att hon har en danspartner (som förvisso har lite röda inslag i håret som jag förbehåller mig att vara aningens skeptisk till), men som även är fem miljarder gånger snyggare än någon som jag ens kommer ha äran att möta på gatan under hela min livstid. Och sen börjar jag tänka lite till. Och då kommer jag på hur hon var i "So you think you can dance". Så helt ofelbar, underbar, sympatisk och rar.
Och då vänds hatet genast mot någon annan på studs. Naturligtvis mot mig själv. Jag börjar hata mig själv för att jag inte är i närheten av att vara lika snygg som hon. Jag hatar mig själv för att jag aldrig kommer bli lika ofelbar, underbar, sympatisk och rar. Och så hatar jag mig själv lite till för att jag är ett ruttet skal av något som aldrig kan liknas vid en kännande människa eftersom jag just skickat telepatisk hatpost till världens bästa tjej.
Det blir vad man brukar kalla en nedåtgående spiral mina vänner. Och det är samma sak VARJE gång.
Men jag älskar det för mycket för att lägga av.
Nu får ni kolla! http://www.youtube.com/watch?v=ZdKqrRbC0Io